Det som ligger närmast till hands att tänka på för museer är kanske tematik och innehåll i utställningar, programverksamhet, pedagogik och visningsverksamhet. Men det kan lika gärna handla om tillgänglighet, samverkan, representation och arbetsmiljö – både lokalt och längre bort i leverantörsleden. Lite olika infallsvinklar på ämnet finns att hitta på den här hemsidan. En lite nyare, klok och reflekterande text på ämnet, skriven av projektledare Mårten Janson på Statens historiska museer, finns att läsa hos Riksantikvarieämbetet: Mårten Janson: ”Jag skulle så gärna vilja att vi nådde lite längre” | Riksantikvarieämbetet (raa.se)
Annan intressant läsning på ämnet finns hos Ki Culture, i deras Social Sustainability Ki Book. Ki Books - Ki Culture och Henry McGhie har en fritt tillgänglig resurs på ämnet Museums and Human rights museums-and-human-rights-2022.pdf (curatingtomorrow.co.uk)
Kanske är den vaga avgränsningen av begreppet i sig ett hinder för att ta sig an den sociala hållbarheten. En i sammanhanget kanske inte så passande metafor – elefanten är för stor att äta i en bit, den behöver delas upp i lagom tuggor. Men en alltför rigid indelning kan också riskera stuprör och att ansvar och viktiga aspekter faller mellan stolar. Hur gör man då, för att inte känna sig villrådig och handfallen. Vilken del av elefanten äter man först? (helst ingen – men ni förstår) Hur kan en praktisk modell för konkret förändring se ut? Har ni exempel på vad ni inkluderat i begreppet social hållbarhet och vill dela med er av ert arbete här? Hör gärna av er på hallbarhet@varldskulturmuseerna.se
