När de Vylder reste hem från södra Afrika på våren 1875 hade han också med sig en afrikansk pojke som fosterson. Den lilla pojken var född omkring 1868 i Kalahari, i vad som nu är Namibia. Hans familj hörde till Sān/Saan-folket som då befolkade stora delar av södra Afrika. Så här skrev Gustaf de Vylder själv i sin dagbok om hur pojken hamnade hos honom, i Omaruru lördagen den 7 november 1874:
“Arbete med mina lårar, hvilka nu äro nära färdiga, endast klinkor för lårarna fattas. På aftonen sutto Mr Eriksson och jag hos hans svärmoder, han visade mig då en buschmangosse som låg i en box och sof. Detta barn hade han köpt nästan dödt af svält från en bastard, han hade gifvit en räffla (a rifle, ett gevär) derför. Barnets föräldrar voro dödade af en bastard, och det hade sedan gått genom många händer. Mr E. hade endast köpt det för att rädda det från hungersdöden. Mr Eriksson hade den godheten att skänka mig detta barn och min önskan att få ett barn af buschmän var dermed uppfyllt. Mr E. hade för gossen gifvit en räffla som kostar 5 pund. Barnet har fått namnet Joseph, hvilket för honom passar ganska bra emedan han lika som patriarken blifvit såld af sina bröder. Han är af Onguaoastammen.”
Redan dagarna därpå skriver Gustaf de Vylder att han låtit sy upp blå och vita bomullsbyxor, och köpt nytt tyg till rock och mössa “för min son Joseph”. På julafton samma år skriver han: “På morgonen slagtade vi ett får. På afton blefvo jag och Joseph inviterade till Mr Bohman, der var ordnad en julgran, här gjord af ett Oromborobongaträd, damaras heliga träd, och ett bord med julklappar var ordnat, och julklappar med påskrift äfven för oss. Jag fick en bibel och en a.b.c.bok båda på Hererospråket samt tre par strumpor af Mrs Bohman; Joseph fick julkakor, ett munharmonikon (munspel), ett kautschukboll (gummiboll), en skjorta och ett par byxor. Efter bön och sång öppnades dörrarne och allt folket fick beskåda det utmärkt vackra julträdet. Sedan satt vi till långt inpå afton och samtalade hos Mr Beidebeck. Mina tjenare gaf jag julklappar af behöfliga kläder, rökpipor och tobak.”
Den långa resan till Europa påbörjades från Walvis Bay mot Kap i mars 1875 och tog hela fem månader. När Joseph och Gustaf de Vylder till sist kommit fram till Sverige tillbringade de den första tiden i Skåne. De stannade sommaren ut i Simrishamn hos Gustafs systers familj, Maria och Seved Ribbing och deras lille son Gustaf Sigfrid som då var två år gammal.
Till Stockholm kom de så småningom med tåg en kväll precis i början av september. Här bosatte de sig nära Hötorget, någon period bodde de i korsningen Klara norra kyrkogata och Kungsholmsbrogata (idag Gamla brogatan). I de Vylders dagbok verkar hans faderskärlek till Joseph varm och uppriktig, men han visade också upp pojken vid vetenskapliga föredrag om Afrika, bl a hos Vetenskaps-Akademien (Wallingatan 2) i oktober 1875. Enligt någon tidning var Josephs eget språk obekant också för andra invånare i Kap-området, men han hade visat “en vidunderlig förmåga att lära sig tala språk” och kunde redan både damara, holländska, engelska och svenska.
Sedan blev det vardag några år. Kanske fick Joseph gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Men när Gustaf de Vylder fick en ny chans att fara på långresa till Afrika 1879 lämnade han Joseph hos en fosterfamilj i Skåne. Säkert var det hans syster Maria Ribbing som förmedlade kontakt med bonden Mårten Andersson i Lunnarp, inte så långt ifrån Simrishamn. Där togs Joseph emot och där dog han i tuberkulos (TBC) i slutet av november 1880, när han var ungefär tolv eller tretton år gammal. Joseph ligger begravd under ett enkelt kors intill kyrkan med det spetsiga tornet i Kverrestad.
Källor
Uppgifterna om Joseph de Vylders liv är hämtade dels ur svensk press hos https://tidningar.kb.se , dels ur Gustaf de Vylders dagbok, som finns utgiven på engelska och tillgänglig via Google Books: The Journal of Gustaf De Vylder: Naturalist in South-western Africa, 1873-1875
Josephs liv har också inspirerat till åtminstone två skönlitterära framställningar, Birgitta Hellgren "Bara till låns" (1993) och Henning Mankell "Vindens son" (2000).