1886 och 1887 skrev tidningarna i Halland och Skåne om en sådan impressario, tysken H Thieme, som reste i den svenska landsorten med flera grupper svarta män och visade upp dem för pengar.
G Letsom, L Dauton och deras kamrater hade haft oturen att träffa Thieme i Hamburg eller London, och skrivit kontrakt på arbete. Ibland hade han förespeglat dem att han hade en egen cirkus i Helsingborg och att det var där de skulle jobba, “i kostym”. I kontrakten hade männen dock förbundit sig att uppträda när och hur direktören behagade, och när det kom till kritan kunde det t ex betyda ”som vildar” i ett tält i Halmstad. För att framstå som “vildar” måste de skrika och vråla förstås, och äta levande duvor och kaniner, för hur kunde man annars vara säker på att de var “vildar”? Dessutom stod i kontraktet att männen accepterade löneavdrag för ”olydnad, dryckenskap, oljud och uppstudsighet”. På det viset kunde Thieme säkra största möjliga vinst, för det var förstås han som avgjorde när männen varit olydiga.
Den första gruppen fick problem med både press och polis när den kom till Halmstad i september 1886. Enligt stora braskande plakat lovade Thieme uppvisning av nubier, afrikaner, indianer “m fl i Sverige ovanliga individer” – men han hade ju bara några få män med sig. Pressen hade också synpunkter på “vildarnas” äkthet. Hudfärgen var nog äkta, skrev redaktören på Hallandsposten, men männen verkade beskedliga snarare än vilda. Förmodligen var de avmönstrade sjömän, trodde han. Åtminstone en av männen förstod också en del svenska, och den som kan språket kan ju inte vara vilde.
Impressarion hävdade dock fräckt att han inte lovat något annat än ”föreställningar af vildar”, och ”en röfvare på scenen behöfver väl derför icke vara röfvare i verkligheten?” I november övergav Thieme männen i Helsingborg. Han lämnade också efter sig sin fru och den vagn de alla bott i under turnén. Eftersom de före detta “vildarna” nu var alldeles utblottade togs de omhand av polisen i Helsingborg, som tyckte att de var väldigt civiliserade. Männen talade t ex flytande engelska och ville inget hellre än att komma tillbaka till England. Brittiska konsuln såg efter några dagar, och något motsträvigt, till att de kom iväg till London “der de hörde hemma”.
Men bara några månader senare, i januari 1887, upprepades nästan exakt samma historia. Den här gången bestod truppen av fyra eller fem unga västindier och Thieme lämnade dem åt sitt öde i Eslöv. Polisen i Malmö försökte få impressarion att ta hand om sina artister men han vägrade, och var dessutom “oblyg nog att beskylla dem för olydnad”. Och inte nog med det! När männen med polisens hjälp till sist fick ut sina små tillhörigheter ”befanns deras koffert sönderslagen och deras få klädespersedlar sönderskurna eller sönderklippta”.
Det var ju skamligt, tyckte folk. All ovilja i pressens rapportering riktar sig för övrigt mot Thieme, och andra "utländska humbugmakare” som lurar av hederliga människor deras pengar. De västindiska männen inhystes för några dagar på länsfängelset i Malmö, och det står i tidningen att de uppförde sig exemplariskt där, och också bemöttes med mycket vänlighet. Fängelsedirektören och hans bekanta såg t ex till att de fick ordentliga kläder, hattar, rockar och kostymer innan de klev på ångaren Vesta till Newcastle den 3 februari. Visst kan man undra vad som hände sen?
Källor
Uppgifterna om Letsom, Dauton, de andra “vildarna” och deras impressario är hämtade hos https://tidningar.kb.se