Vad menar vi med de/kolonisering? Och vad betyder det för museernas verksamhet?
För femhundra år sedan började de europeiska stormakterna etablera en världsordning byggd på exploatering av andra kontinenter. Den stora drivkraften var ekonomisk vinning. Fri tillgång till naturresurser och billig eller gratis arbetskraft (slaveri) genererade väldiga rikedomar till Europa.
Kolonialismen utvecklades på olika sätt i olika områden, och kom med tiden att sätta sin prägel på hela världen. Spanien, Portugal, Storbritannien, Frankrike och Nederländerna var stora aktörer i processen, men dem kan man läsa om på andra ställen. Här vill vi fokusera på Sverige och svenskarna, och de svenska bidragen till den koloniala föreställningsvärld som fortfarande präglar oss som lever idag.
Kolonier förstås ofta exklusivt som områden styrda från andra kontinenter. I just Sveriges fall kan man ändå hävda att Sápmi , de samiska områdena i norr, länge hanterades på sätt som påminner om europeernas behandling av utomeuropeiska kolonier. Man kan säga att det var där svenskarna tog sina första steg som kolonialmakt. Sverige hade också stora ambitioner för kolonisering både i Afrika och på den amerikanska kontinenten, men lyckades aldrig göra sig gällande i konkurrensen med andra europeiska nationer. Sverige styrde under avgränsade perioder över Nya Sverige vid Delawarefloden i dagens USA (1638-1655), Cabo Corso i dagens Ghana (1650-1663), Porto Novo på Indiens ostkust (1753) samt de karibiska öarna Saint-Barthélemy (1784-1878) och Guadeloupe (1813-1814).
Sverige var alltså, i formell mening, ingen stor kolonialmakt. Ändå fanns det många svenskar som tjänade stora pengar på kolonialismen, och ännu fler som drog nytta av den på andra sätt. I synnerhet var de svenska initiativen intimt sammankopplade med övriga Skandinavien, där särskilt Danmark spelade en rätt framträdande roll. Svenska järnbruk exporterade stångjärn som var en viktig bytesvara i triangelhandeln över Atlanten. Svenska affärsmän importerade kolonialvaror som socker, kaffe och bomull som skördats av förslavade människor i Amerika. Tio tusentals svenskar tjänstgjorde i olika Ostindiska kompanier, och ytterligare många andra var beroende av den kolonialismens infrastruktur som gjorde det möjligt för dem att handla och missionera i kolonierna, eller samla växter och djur till museerna där hemma.
Kolonialismens världsbild kom så småningom att prägla alla internationella relationer, och i Sverige nådde den ut till alla medborgare. Även den som aldrig lämnade sin hemby kunde möta koloniala föreställningar i skolan, i pressen, i böcker och underhållning.
Med dekolonisering, eller av-kolonisering, menas i första hand de processer som ledde till tidigare koloniers formella självständighet. I en bredare mening omfattar begreppet också olika försök att av-kolonisera den allmänna förståelsen av hur världen fungerar. Etnografiska museer byggdes upp i nära samspel med kolonialismens framväxt och kom att fungera som centrala propagandaorgan för kolonialismen. Världskulturmuseernas samlingar består också av material insamlat i koloniserade områden, ofta av svenska affärsmän, missionärer och upptäcktsresande som var helt beroende av kolonisatörernas infrastruktur. Man kan säga att svenskarna, som ju knappt hade några egna kolonier, åkte snålskjuts på andra mer framgångsrika kolonialmakter.
Antropologi och etnografi är kanske de discipliner som mest tydligt präglades av kolonialismen. Men även andra ämnen, som arkeologi och konstvetenskap, har på sina specifika sätt skrivits in i samma idévärld. Museernas historia av att fungera som skyltfönster för kolonial propaganda har dessutom, tillsammans med samlingarnas dunkla och inte sällan oetiska tillkomsthistoria, skapat en situation av distans. Samlingarna är idag okända och svårtolkade för många i publiken. Föremålen är fysiskt långt borta från sina ursprungsmiljöer, intellektuellt – och kanske även emotionellt – långt ifrån diasporagrupper med rötter på samma platser. På Världskulturmuseerna söker vi ständigt nya sätt att överbrygga alla dessa avstånd och skapa förutsättningar att bearbeta ett gemensamt förflutet med öppna ögon.
Det är flera decennier sedan Världskulturmuseerna gjorde sina första återföranden (repatrieringar). Till en början var det nästan bara mänskliga kvarlevor som krävdes tillbaka av ursprungsfolk som ville återbegrava sina förfäder. Med tiden har Världskulturmuseerna även fått återföra andra typer av material till olika delar av världen. Med en allt intensivare global diskussion kring kulturarvets betydelse kommer kraven säkert att öka, och vi ser fram emot fördjupade dialoger med många fler intressenter.
