Begreppet kommer av medeltidslatin repatrio (repatriera) där re- betyder åter och patria betyder fädernesland.
I museisammanhang har det kommit att betyda ungefär att “återbörda föremål eller kvarlevor till de områden där de har sitt ursprung”. Vid Världskulturmuseerna används ofta ordet ”återlämnande” som är en mer övergripande term.
Världskulturmuseerna föredrar att använda den bredare termen återlämnande när vi hänvisar till vårt arbete på området, eftersom repatriering ofta syftar på återlämnande till en stat, urfolk eller annan grupp och restitution innebär återlämnande till enskild person (ofta med hänvisning till nazisternas brott 1933 – 1945). Överföra (eller överlåta) används när ett svenskt museum överför äganderätt av en samling till ett annat svenskt museum, i enlighet med museilag 2017:563.
Återlämnande kan innefatta alla processer, oavsett mottagare eller skäl.
Men det är viktigt att notera att ”återlämnande” handlar om museernas processer. De mottagande eller kravställande gruppernas processer och strävan kan beskrivas med andra ord, som exempelvis återtagande, välkomnande, återseende, tillbakatagande samt rematriering (?). Hemkomst, är ett annat ord som kan användas när föremål kommer tillbaka till en plats eller ett sammanhang.
Nej. Vi har genomfört en provenienskartläggning av samlingarna för att få en större förståelse för vad vi vet om föremålens historia (alltså proveniens), både varifrån ett föremål kommer och hur det har hamnat i myndighetens förvaltning. En del av samlingarna vi förvaltar har kommit till Världskulturmuseerna på oetisk och/eller olaglig grund.
Föremålen har, med början från 1600-talet och fram till idag, insamlats på olika sätt och i olika syften. Insamlingen speglar olika tidsåldrars syn på kulturer, museer och samlingar. I samlingen finns det därför föremål vars historia om hur de kom hit kan betraktas som mycket problematisk utifrån dagens legala och etiska överväganden.
Det har uppdagats föremål som har blivit del av samlingarna på ett felaktigt sätt. Världskulturmuseerna har två mål med sin provenienskartläggning/utredning. Det ena är att inga nya förvärv till samlingen ska vara en del av illegal handel, plundring och förstörelse. Det andra är att återlämna föremål till sin rättmätige ägare, om en sådan finns.
Världskulturmuseerna ser det som rimligt och rätt att verka för ett återlämnande av samlingar som kommit till museerna på oetisk och/eller olaglig grund, och där detta välkomnas på mottagarsidan Men det är ingen risk att museerna töms på föremål. I de samlingar Världskulturmuseerna förvaltar finns mycket som inte har en problematisk bakgrund. Dessutom tillförs samlingarna nya föremål varje år, genom så kallad accession.
Av flera anledningar. Det är inte alltid möjligt att identifiera en ägare/arvtagare, folkgrupp, kultur eller nation. Föremål kan komma från en grupp, kultur eller nation som inte längre finns eller som var/är utspridd över flera länder. Alla är inte heller intresserade av att återfå föremål. Det kan bero på politiska skeden eller kostnader som uppstår vid återlämnanden. Men det kan också vara så att det ses som positivt att ens kultur är representerad i ett museum.
För oss innebär det att om vi identifierar föremål/samlingar med problematiskt ursprung, bör vi ta kontakt med en ursprunglig ägare istället för att invänta på att bli kontaktade. Det innebär också att aktivt leta efter sådana problematiska samlingar.
Det finns mänskliga kvarlevor i Världskulturmuseernas samlingar, både hela/kompletta individer men också enbart delar av individer. Vissa är mumifierade och andra är idag bara skelett. Exakt hur många mänskliga kvarlevor som finns i våra samlingar går i nuläget inte att säga, eftersom man kan räkna på olika sätt. I samlingen vid Etnografiska museets finns åtminstone 700 individer, ännu fler i samlingen vid Världskulturmuseet. I samlingen vid Östasiatiska museet finns endast ett fåtal mänskliga kvarlevor.
Världskulturmuseerna har återlämnat mänskliga kvarlevor till Australien, Aotearoa/Nya Zeeland och Bolivia.
Det är inte så mycket en trend som det är ett nytt sätt att se på och ifrågasätta hur framför allt västvärlden har samlat på andras kulturarv. Urfolk, minoritetsgrupper - men även stater - har de senaste åren fått alltmer gehör för dessa frågor internationellt. Med det har medvetenheten och kunskapen hos museer och museipersonal ökat.
Det gör vi inte. Detta innebär att det första vi gör när ett krav inkommer, är att utreda vem som ställt kravet.
Vi arbetar med att digitalisera, tillgängliggöra och publicera våra samlingar med syfte att öka kännedom kring dem. Vi ingår även i olika nätverk och samarbeten där kunskap om samlingarna sprids. Men det är bra att känna till att inte allt är digitaliserat än och det kan finnas fler samlingar på museerna. Representanter för urfolk och andra grupper/individer är välkomna att kontakta oss för att få reda på mer, vilket även sker.
Enligt museilagen (2017:563) får statliga museer själva besluta om återlämnande till andra museer inom det allmänna museiväsendet, dock endast inom riket. Vid ett återlämnande till en aktör utanför Sverige fattas beslutet av regeringen eftersom statliga museisamlingar är statens ”lösa egendom” som därmed omfattas av budgetlagen, 8 kap. 6 §. Inför ett sådant beslut är det Regeringskansliets uppdrag att bereda ärendet, efter att museimyndigheten har lämnat sin rekommendation.
När ett föremål återlämnas innebär det att Världskulturmuseerna avsäger sig ansvar för bevarandet. Vi har inte heller några synpunkter på vad som ska hända med föremålet. Det kan innebära att föremål som återlämnas senare förstörs, återbegravs eller säljs.
Det är svårt att göra en bedömning då det varierar hur mycket arbete som behöver utföras, men vanligtvis krävs omfattande personella resurser för att utreda rättmätig kravställare och undersöka vilka föremål som berörs och varifrån de kommer samt hur de har kommit till samlingarna. Det gör man bland annat genom att studera olika källor som kan finnas i arkiv nationellt och internationellt. Dokumentation och avtal behöver ibland översättas och handlingar digitaliseras.
Världskulturmuseerna bekostar utredningen inom ramen för det ordinarie statliga anslaget, vilket medför att annan verksamhet får mindre resurser. Om det finns behov av att till exempel utforska arkiv utomlands, kan det föras en dialog med kravställaren om kostnader.
Enligt internationell praxis bekostar kravställaren transport av föremålen samt andra kostnader såsom besök och eventuella ceremonier.
Det är internationell praxis att kravställare får bekosta ett återlämnande, vilket är en anledning till att inte fler krav på återlämnande ställs. Tyvärr finns det idag inte en bättre lösning då det för museum ofta skulle innebära att annan verksamhet inte skulle kunna bedrivas.